Cirkeln ar sluten

Buenas.

Nu har vi aterkommit till Valparaiso, efter att ha blivit utsatta for vad som vi i dagligt tal brukar kalla "The A-factor".

Efter Pucon spenderade vi skona dagar i Mendoza, miljonstaden som kanske skulle kunna vara Argentinas Goteborg. Trevlig ar den iallafall. Dar var vi ute pa vinprovning samt spenderade en dag till hast. Mycket trevligt och det ar bara att beklaga att man inte kan ta med sig nagra lador vin hem, det ar ju praktiskt taget gratis samt mycket valsmakande. Dock har vi ju nu lart oss allt om vin och kan lukta oss till choklad, tobak, gras eller vad det nu ma vara som de haller i vinet nufortiden.

Dagen till hast gav skavsar, vi spenderade 3 och en halv timme i sadeln, vilket var lite val mycket for ovana ryttare sasom oss sjalva. Lunchen var dock fantastisk, ungefar sa mycket kott (inte hast) som nagon orkar ata, med sallad och potatis. (Se tidigare inlagg om hur man gor en argentinsk asado).

I ovrigt flankerade vi runt och spenderade en del tid utomhus i solen pa nat café eller nan restaurang. Trevligt.

Sen verkade det som var tur vande litegranna. Vi ville aka tillbaka till Los Penitentes, skidorten som vi inte tyckte vi gjort rattvisa med enbart en dag dar. Sa fredag skulle vi ta bussen dit klockan 10.15. Halv tio ber vi receptionisten ringa en stor taxi, eftersom vi hade skidfodralet. Den kommer givetvis aldrig. Vi markte att tiden borjade bli knapp och stannade nagra taxis utanfor, pa gatan. Vi far dock samma svar av alla att de inte vill ha med skidfodralet, det ar for stort. Klockan 10.14 lyckas vi overtala en taxichauffor att ta in det genom framre sidorutan och lagga det over satena. Vi kommer givetvis forsent till bussen och nasta gar inte fore 15.30. Ok, sager vi, koper en ny biljett, laser in grejorna pa stationen och glider runt pa stan lite till. Bussen gar som planerat halv fyra utan nagra mer missoden, men nar vi kommer till Los Penitentes upptacker vi att vi borde ha bokat boende i forvag. Ingenstans i denna vagbula till hotellort finns det nat rum med nagon slags standard att uppbada. Nar jag sager nagon slags standard ar det precis vad jag menar. Vi lyckas fa tag pa ett rum, precis under taket, i det hostel vi tankt bo i. Det ar ungefar sa hogt sa man kan sitta upp och det ar tva madrasser pa golvet. Men ganska varmt och skont under taket tanker vi. Vart boende inkluderar aven middag sa matta och belatna gar vi och lagger oss i tron att nu har det ordnat sig och imorgon ar en annan dag. Mitt i natten vaknar vi dock av att vinden blaser rakt genom vaggarna och det ar for kallt for att sova annat an i fosterstallning. Vi lyckas overleva natten och pa morgonen visar termometern 5 grader inomhus. Det var kallare an sa pa natten kan jag lova...

Rummet vi bodde i var dock uthyrt foljande natt, stackars satar tanker vi och tar bussen vidare till Puente del Inca, 6 km langre bort. Dar bokade vi rum pa det enda hostel/hotel som finns och som utgor ungefar halva byn, andra halvan bestar av nagra militarbarracker. Fint boende dock, halvpension och varmvatten. Varsta lyxen! Vi tog nagra fotografier av "Puente del Inca" eller Inka-bron, som det blir oversatt. En naturlig bro over en flod. Inte speciellt upphetsande men tydligen en stor grej om man reser runt i sydamerika. Det ar ocksa har manga expeditioner till Aconcagua har sin borjan och 2 km nedat vagen kunde man se Andernas stolthet. Vi turade dit pa skidor och sjalvklart blaste det in moln lagom tills vi skulle se det. Maja trottnade och akte hem men jag tog en liten bestigning och fick mig ett par svangar. Vi sag dock berget vid ett senare tillfalle.

Detta var kvallen som vi skulle skiljas fran var australiensiske resekamrat Chris efter att ha rest ihop fran och till tre-fyra veckor. Vi passade pa att dricka lite vin, nan lokal argentinsk whisky och sjunga karaeoke med hotellpersonalen. Jag sjong naturligtvis Abba for att halla de svenska fargerna hogt. Maja fick dock inte tillfalle att visa sina kunskaper, nar personalen kom igang hade man behovt en elpistol for att fa lana mikrofonen. Mucho skoj.

Dagen efter reste vi mot Chile for att inte riskera att gransen stangde eller nat annat liknande som man inte kan tro hander fast det gor det anda, eftersom man ar i Argentina. Bussen skulle ga halv elva. Klockan tio star vi ute i solen och vantar, eftersom dagen var fin och vi checkat ut. Da kommer killen som vi kopte biljetten av och fragar om det ar vara vaskor som vi star vid. Javisst svarar vi, varpa killen sager att det ar en minibus vi ska aka med och han ar inte saker pa om skidfodralet kommer fa plats. Aha! Vad kul. Ska vi andra planerna eller hoppas pa det basta. Vi bestammer oss for att hoppas pa det basta och arbetar upp en plan B. Klockan ett kommer bussen, bara en och en halv timme forsenad. Som tur ar kommer vi och fodralet med.

I Santiago vill man inte stanna lange. Nar vi kom dit efter bussresan fran Puente del Inca lamnade vi kvickt som ogat in skidor och pjaxor hos bagageinlamningen och kopte klev pa bussen till Valparaiso. Nytt rekord pa ungefar en halvtimme i Santiago. Alldeles lagom.

Sa hit kom vi igar och vi njuter av 18 grader och solsken, imorgon ska vi trekka lite sen en natt i Santiago (oundvikligt) innan vi flyger tillbaka pa torsdag klockan ett lokal tid. Vi ses snart!