Glad midsommar!

Myggigt

Tillbaka i hooden och här uppe har vi inget regn minsann! Henrik och stans gymnasieungar går på bandet på Volvo och Maja agerar pass-opp på Tomtebo.

Den senaste veckans klättring har gett mersmak och ivriga som vi är kunde vi inte ge oss till tåls utan vi for ut till Starrberget igår kväll. Frågan är om det vi sysslade med där ute verkligen kan kallas klättring: alla muskler värkte och vi hade problem med det mesta vi försökte oss på. Vid berget möttes vi av en miljard myggor som vid halv tio jagade oss från klippväggen tillbaka till bilen. Trots våra fantastiska överlevnads-skills så lyckades ett dussin mygg smita in i vår glänsande Hyundai. Väl därinne gick de en säker död till mötes och numera ser den nyligen nystädade bilen ut som en brottsplats.

Tydligen lokaliserar myggor sina offer genom att känna av koldioxid i luften med hårstråna på sina antenner. Så om man höll andan borde man alltså kunna gå oupptäckt förbi. Något att hålla i minnet i sommar! Förutom hur man kan skydda sig från de obehagliga insekterna, kan man även fundera över vad de egentligen fyller för funktion. (Henrik kan meddela att de fungerar mycket dåligt som tops.) Några förslag? Fågelmat är inget giltigt svar; det finns ju till och med på Maxi!

Albert 1er

Via lite bouldering i Uppsala (vi hann kolla vilka problem vi ville klättra innan det började regna, som tur var hittade vi en grotta där några problem fanns skyddade mot regnet) hamnade vi mitt på landet utanför Söderhamn. När vi körde in på gården satt Andreas och Marie i varsin traktor och jämnade till uppfarten. På gården (som består av minst 3 olika hus och 2 stall) finns även några hästar och ett par katter.

Till gården hör förstås även lite skog och via den upp på en kulle hittade vi potentiell klättring. Så vi tog med oss ett par stålborstar och borstade fram ett par problem. Som de hobby-klättrare vi är så uppskattar vi svårighetsgraden på det roligaste problemet till 5C. Henrik balanserade sig upp först och numera går problemet under namnet Albert 1er.

Igår kväll puttade vi ner roddbåten i sjön och gav oss ut med varsitt metspö. Även här var det Henrik som drog det längsta stråt: en fin aborre! Maja fick nöja sig med en decimeterstor mört som i och för sig gick hem hos katterna. För att själva få njuta av god fisk så begav vi oss till en schysst fiskrestaurang ute vid havet. Där bjöds gös, öring och sik. Mums!

Imorgon fortsätter vi norrut och hoppas på att regnet håller sig borta i helgen så att vi får klättra lite vid Midskogs utanför Sundsvall. Tack och hej!

Äventyr-sstad

God afton. Henry och Majgulls äventyr fortsätter i sann äventyr-sanda. Efter en livslustsugande etikvecka i skolan och en snabb omplanering av semesterplaner möttes vi i Stockholm (gäller Maja, Henrik har mest slitit hårt på mammas baden-baden) för att inleda sommarlovet tillsammans. Och det gick ju bra! Vi har umgåtts en hel del med bror Fredrik och hans flickvän Lisa, mestadels hängt ute vid "Klubben" (=Ullnasjön) där vi ägnar oss åt att åka på olika sorters brädor efter en båt, hoppa studsmatta och grilla lite däremellan. Sämre kan man ha det. Vi blev båda två sålda på wakeskate och nu står det högst upp på önskelistan!

Söndagen tillbringade vi i Tunaberg där vi hittade ett par riktigt fina leder att jobba oss uppför. Bistaberget var en riktig höjdare där vi med största sannolikhet kommer tillbringa fler dagar. När vi hunnit införskaffa nummer 2 på önskelistan: ett kilrack samt en uppsättning friends/camalots eller motsvarande.

Resan fortsätter härmed norrut, mot Söderhamn via Uppsala. Mer klättring, sol och bad står på schemat. Fotboll imorgon såklart. Så får vi se hur Det går.

42 195 m senare

Legenden berättar om den grekiske soldaten Feidippides som, efter att grekerna vunnit ett slag mot antagonisterna från persien, fick i uppdrag att springa från staden Marathon till Athen för att förkunna detta glädjens bud (om man var grek). Uppdraget var mycket viktigt, om han inte hann fram till Athen innan persernas flotta skulle athenarna öppna stadens portar och släppa in den. När Feidippides kom fram yttrade han ett enda ord innan han föll död ner inför stadsrådet: "seger". Så Athenarna sket i att öppna portarna för den främmande krigshären och hotet från perserna var avväjt för denna gång.

En fin historia som många synat i sömmarna så det struntar jag i. Go Feidippides!

Iallafall, det är ju inte 42 195 m mellan slagfältet utanför Marathon och Athens rådshus (eller vart de nu höll till). IOK(!) har uppskattat(!) sträckan till 35,4 km. Lustigt vilken information som finns på wikipedia. Internationella Olympiska Kommitén är väl inte direkt kända för sina lantmäteritjänster och här har de dessutom uppskattat sträckan. Bra Jobbat monsieur Rogge!

Nåväl, sträckan 42 195 meter kommer från OS 1908 i London då man sprang sträckan 26 miles 385 yards (42 195 meter). Loppet gick från kungliga sommarslottet Windsor Castle till White City Stadium, en sträcka på 26 miles, men det lades till 385 yards för att få mållinjen rakt framför kungliga logen, där Edvard VII satt och gottade sig. 1924 bestämdes att distansen vid OS skulle vara 42 195 m och det var alltså den sträcka vi sprang i lördagens Stockholm Maraton.

Och det var kul minsann. En folkfest som det brukar heta i diverse reklamblad eller valfri dags- vecko- eller månadstidning. Jag har ingen aning om hur många det var som kollade, men många var det sanna mina ord. Bra gick det också. Jag sprang in på tiden 3 h 26 min 25 sek. Jag hade satt mitt mål till 3.30, fast jag ville ha lite marginal till det om jag skulle bli trött på slutet. Nog blev man trött på slutet alltid, sista milen var riktigt tung och varje steg var ett steg närmare kramp i alla muskler som finns under naveln. Detta klarade jag mig ifrån och min sämsta kilometertid var så bra som 5.20. Inte illa efter 3,5 mils löpning. Utslaget över hela loppet hade jag en tid på 4.53 min per km. Jag är nöjd. Och är jag nöjd så är jag nöjd. Notera här den utmärkta tekniken, även efter 42 km.

Maja gjorde även hon ett storartat lopp och vid 3 mil så hade hon varit ute i 3.03 h, vilket nästan skulle räckt till hennes högt uppsatta mål att ta sig runt på 4 h. Den sista milen var som sagt väldigt jobbig och Maja lyckades inte helt undvika den fruktade "väggen". Som sämst hade hon en tid runt 8 min/km. Det är nästan, men inte riktigt, promenadtakt. Ändå tycker jag att det är grymt starkt att ta sig runt med tanke på att temperaturen vid start låg på 25 grader i skuggan och mesta delen av loppet gick i brännande sol. Maja spurtade in på tiden 4 h 36 min 54 sek, job well done.

På söndagen brände det lite lätt i benen och fortfarande har man inget klipp i steget direkt när man går mellan solstolen och matbordet. Trots detta har vi redan börjat planera inför nästa lopp, kanske blir det en fjällmaraton i vålådalen? Eller lidingöloppet? Eller nånting helt annat. Klart är iallafall att ett fullföljt maraton ger mersmak. Vi tror och hoppas att vi kan bli ännu bättre och det är bara att ge sig ut i spåret och springa loss! Det är ju trots allt rättså kul.

Notera de bifogade idolbilderna. Bara att skriva ut, klippa ut och sätta upp.