Cirkeln ar sluten

Buenas.

Nu har vi aterkommit till Valparaiso, efter att ha blivit utsatta for vad som vi i dagligt tal brukar kalla "The A-factor".

Efter Pucon spenderade vi skona dagar i Mendoza, miljonstaden som kanske skulle kunna vara Argentinas Goteborg. Trevlig ar den iallafall. Dar var vi ute pa vinprovning samt spenderade en dag till hast. Mycket trevligt och det ar bara att beklaga att man inte kan ta med sig nagra lador vin hem, det ar ju praktiskt taget gratis samt mycket valsmakande. Dock har vi ju nu lart oss allt om vin och kan lukta oss till choklad, tobak, gras eller vad det nu ma vara som de haller i vinet nufortiden.

Dagen till hast gav skavsar, vi spenderade 3 och en halv timme i sadeln, vilket var lite val mycket for ovana ryttare sasom oss sjalva. Lunchen var dock fantastisk, ungefar sa mycket kott (inte hast) som nagon orkar ata, med sallad och potatis. (Se tidigare inlagg om hur man gor en argentinsk asado).

I ovrigt flankerade vi runt och spenderade en del tid utomhus i solen pa nat café eller nan restaurang. Trevligt.

Sen verkade det som var tur vande litegranna. Vi ville aka tillbaka till Los Penitentes, skidorten som vi inte tyckte vi gjort rattvisa med enbart en dag dar. Sa fredag skulle vi ta bussen dit klockan 10.15. Halv tio ber vi receptionisten ringa en stor taxi, eftersom vi hade skidfodralet. Den kommer givetvis aldrig. Vi markte att tiden borjade bli knapp och stannade nagra taxis utanfor, pa gatan. Vi far dock samma svar av alla att de inte vill ha med skidfodralet, det ar for stort. Klockan 10.14 lyckas vi overtala en taxichauffor att ta in det genom framre sidorutan och lagga det over satena. Vi kommer givetvis forsent till bussen och nasta gar inte fore 15.30. Ok, sager vi, koper en ny biljett, laser in grejorna pa stationen och glider runt pa stan lite till. Bussen gar som planerat halv fyra utan nagra mer missoden, men nar vi kommer till Los Penitentes upptacker vi att vi borde ha bokat boende i forvag. Ingenstans i denna vagbula till hotellort finns det nat rum med nagon slags standard att uppbada. Nar jag sager nagon slags standard ar det precis vad jag menar. Vi lyckas fa tag pa ett rum, precis under taket, i det hostel vi tankt bo i. Det ar ungefar sa hogt sa man kan sitta upp och det ar tva madrasser pa golvet. Men ganska varmt och skont under taket tanker vi. Vart boende inkluderar aven middag sa matta och belatna gar vi och lagger oss i tron att nu har det ordnat sig och imorgon ar en annan dag. Mitt i natten vaknar vi dock av att vinden blaser rakt genom vaggarna och det ar for kallt for att sova annat an i fosterstallning. Vi lyckas overleva natten och pa morgonen visar termometern 5 grader inomhus. Det var kallare an sa pa natten kan jag lova...

Rummet vi bodde i var dock uthyrt foljande natt, stackars satar tanker vi och tar bussen vidare till Puente del Inca, 6 km langre bort. Dar bokade vi rum pa det enda hostel/hotel som finns och som utgor ungefar halva byn, andra halvan bestar av nagra militarbarracker. Fint boende dock, halvpension och varmvatten. Varsta lyxen! Vi tog nagra fotografier av "Puente del Inca" eller Inka-bron, som det blir oversatt. En naturlig bro over en flod. Inte speciellt upphetsande men tydligen en stor grej om man reser runt i sydamerika. Det ar ocksa har manga expeditioner till Aconcagua har sin borjan och 2 km nedat vagen kunde man se Andernas stolthet. Vi turade dit pa skidor och sjalvklart blaste det in moln lagom tills vi skulle se det. Maja trottnade och akte hem men jag tog en liten bestigning och fick mig ett par svangar. Vi sag dock berget vid ett senare tillfalle.

Detta var kvallen som vi skulle skiljas fran var australiensiske resekamrat Chris efter att ha rest ihop fran och till tre-fyra veckor. Vi passade pa att dricka lite vin, nan lokal argentinsk whisky och sjunga karaeoke med hotellpersonalen. Jag sjong naturligtvis Abba for att halla de svenska fargerna hogt. Maja fick dock inte tillfalle att visa sina kunskaper, nar personalen kom igang hade man behovt en elpistol for att fa lana mikrofonen. Mucho skoj.

Dagen efter reste vi mot Chile for att inte riskera att gransen stangde eller nat annat liknande som man inte kan tro hander fast det gor det anda, eftersom man ar i Argentina. Bussen skulle ga halv elva. Klockan tio star vi ute i solen och vantar, eftersom dagen var fin och vi checkat ut. Da kommer killen som vi kopte biljetten av och fragar om det ar vara vaskor som vi star vid. Javisst svarar vi, varpa killen sager att det ar en minibus vi ska aka med och han ar inte saker pa om skidfodralet kommer fa plats. Aha! Vad kul. Ska vi andra planerna eller hoppas pa det basta. Vi bestammer oss for att hoppas pa det basta och arbetar upp en plan B. Klockan ett kommer bussen, bara en och en halv timme forsenad. Som tur ar kommer vi och fodralet med.

I Santiago vill man inte stanna lange. Nar vi kom dit efter bussresan fran Puente del Inca lamnade vi kvickt som ogat in skidor och pjaxor hos bagageinlamningen och kopte klev pa bussen till Valparaiso. Nytt rekord pa ungefar en halvtimme i Santiago. Alldeles lagom.

Sa hit kom vi igar och vi njuter av 18 grader och solsken, imorgon ska vi trekka lite sen en natt i Santiago (oundvikligt) innan vi flyger tillbaka pa torsdag klockan ett lokal tid. Vi ses snart!

Toppkansla!

Efter de lyxiga dagarna i San Martin de los Andes skildes vi at fran Chris och tog en buss over gransen till Chile, narmare bestamt Pucón. Pucón ar en liten charmig stad som verkar leva helt av turism, till storsta delen genom sitt geografiska lage precis intill den aktiva vulkanen Villarica, med allt vad det innebar i form av vulkanbestigning, vulkaniska grottor, varma kallor, svarta strander och annat.

Nar vi kom hit igar var vi pa det klara med den framsta anledningen till att vi kommit hit; bestigning och skidning av Villarica. Vi kollade runt pa de olika alternativen (eftersom vi fatt hora att det var forbjudet att bestiga vulkanen pa egen hand) och prislappen hamnade mellan 500 och 750kr beroende pa foretag. Med tanke pa att denna avgift sades innehalla uthyrning av utrusning, klader, parkentré och annat tjafs sa tyckte vi att det var lite i varsta laget. Den har gangen hade vi dock turen pa varan sida och pa vart hostel traffade vi tva tyska skidlarare som inte heller ville betala for guidning, sa tillsammans bestamde vi oss for att gora ett forsok pa egen hand. Det visade sig vara en riktig vinstlott. Tyskarna visade sig vara ett par klippor och lyckades fixa billig skjuts till vulkanen tidigt imorse. Nar vi kom dit hade vi riktigt flyt och fick aka den forsta liften (ca 2 km helt platt) gratis! Darifran gick 1500 hojdmeter uppat. Pa fyra timmar, inkl rast, vilket gor oss till Goran Kropps sanna eftertradare. Pa vagen upp passerade vi de guidegrupper som borjat fore oss, och strax efter 13 stod vi ensamma toppen. Det rok ordentligt fran vulkanen och man kunde hora lavan dundra. Emellanat blev det nastan svart att andas for att roken var sa stark. Efter sedvanlig topp-fotografering och lamnande av ett spelkort (Henrik) spande vi pa oss skidorna och drog ner. Forsta halvan bestod ev enbart is, men andra halvan var battre da den hade hunnit varmas upp i solen. Dagen avslutades med hembakta (av oss) empanadas och ol i stralande solsken. En harlig dag & en fantisk upplevelse!

Bland eliten i San Martin de los Andes

Lyx och flard har varit varan melodi de senaste dagarna! Eller, det beror ju pa vad man jamfor med men jamfor man med resten av Argentina sa har vi verkligen kunnat sla klackarna i taket har i San Martin de los Andes. Tillsammans med Chris kom vi hit sent i sondags kvall och upptackte att boende var fullbokat i nastan hela stan. Slutligen fick vi tag pa en cabaña (typ stuga) som visade sig vara hogt over alla forvantningar! Tva vaningar, rent och frascht, eget kok och badrum, golvvarme och gratis stadning. Helt fantastiskt att kunna ga omkring endast ikladd t-shirt inomhus! (Att jamfora med de 9 grader vi hade i vart sovrum i Esquel, da var det understall som gallde dygnet runt)

San Martin de los Andes skiljer sig rejalt fran ovriga stader vi sett i Argentina. Alla hus i staden ar fardigbyggda, hela och ser frascha ut. Det ar varmt pa restauranger och barer och man kan darfor kosta pa sig lyxen att ta av sig ytterklader nar man kommer inomhus. Det kanns mer som att vara i Europa eller Nordamerika an i Sydamerika och det ar tydligt att det har den argentinska overklassen flanerar och spenderar pa sina semestrar.

2 mil utanfor San Martin ligger skidomradet Cerro Chapelco dar det dumpade 30 centimeter nysno lagom till mandag morgon. Tyvarr visade sig berget vara lite val flackt for dessa mangder sno, men i tisdags oppnade toppliftarna och da kom vi at lite brantare akning och fick ett par riktigt fina svangar och face-shots! Glada miner! Glada tider!

El Bolsón

Hej.
En uppdatering om vad som hant sedan forra inlagget:

Forst hade vi annu en lysande dag i La Hoya, solen sken och det var faktiskt mindre folk an dagen innan, trots att det formodligen var battre. Det var ingenting (forutom det direkt bredvid de lagsta liftarna) som var uppakt. En kort travers och valfri langt pa pjaxor (5-15 min) sa fick man aka finfint. Hela dagen. La Hoya ar ett mycket skoj och billigt stalle, det galler bara att tajma in de lite ovanliga snofallen.

Dagen efter detta skulle vi aka med "guiden" Dario. Han var visserligen utbildad bergsguide inom AAGM (argentinska bergsguiderna), men det visade sig saga valdigt lite i form av proffsighet. Som tidigare namnt anlitade vi honom for att tura upp pa en vulkan, men vi kom som sagt inte upp. Lite kritik far nog riktas mot hans koll pa snolaget i det fallet. Iallafall bestamde vi oss for att anlita honom for att ta oss till "La torta" (tartan). Ett stalle han snackat om lange, och fotografierna gjorde oss mycket sugna, det var brant med tydliga och snygga linjer varav de flesta inte har blivit skidade, vilket betyder att man far dopa dom. En liten egotripp. Naval, dagen fore sager han; klara klockan 8 imorgon. Det andrades senare till halv tio. Sen igen till klockan 9. Att det andrades berodde pa att han behovde hyra en fyrhjulsdriven bil for att ta oss hela vagen fram dit snon borjade, dessutom var det tre killar till som skulle upp och campa sa de ville ocksa aka med. Dagen D var vi givetvis klara halv nio av den handelse att planerna skulle andras. Det gjorde dom ocksa, vi hamtade den fyrhjulsdrivna bilen halv elva. Vi fragade om vi skulle ha tillrackligt med tid for att skida Tartan, vilket han sa att vi hade. Sen tog vi tva bilar anda upp dit vi skulle aka. Den fyrhjulsdrivna kom ungefar 20 m langre an den lilla som han hade hela tiden. Till saken hor ocksa att det var en extra tjej med som fungerade som chauffor och som bara gick upp med snoskor. Sa klockan 12 kunde vi borja skida uppat. Vi forstod da att det inte fanns en chans i varlden att vi skulle hinna eftersom vi forst skulle upp ett annat berg som lag emellan oss och Tartan. Klockan tre star vi pa toppen av detta och vi har da minst tva timmar kvar till platsen vi kan borja skida de linjer vi sett ut. Efter det maste vi upp pa det forsta berget igen, tva timmar till, varpa vi skulle ha borjat var nedfard runt sju, da det blir morkt. Detta ar oinraknat lunch. Dalig idé tycker vi och ar allt annat an glada pa var amator till guide. Problemet ar ju ocksa att han inte kan aka skidor, sa han vill ta den latta vagen ner, men han tycker att vi far aka var vi vill, sa vi gar en liten bit till en brantare sluttning och skidar ner dar. Halvvags nere borjar skogen och har satter vi oss i solen och ater lunch. Vi far nyckeln till bilen efter lunch och aker i forvag, for tjejen med snoskor och han ska ju ner, vilket tar dom ungefar en timme langre an for oss. Jaja, pa plussidan ar ju att snon var bra och vi har kommit over var ilska som vi kande samma dag.

Som tur ar var Dario en mycket trevlig typ iaf, och dagen efter var det no hard feelings. Han fragade om vi ville betala nagot alls men vi betalade honom motsvarande ett liftkort. Dom lever ju trots allt av turism. Vi gav honom lite konstruktiv kritik och pratade lite lost om att jobba for honom nasta ar. Vi far val se.

Dagen efter tog vi oss till El Bolsón som ar en liten somnig gammal hippiestad. Knappt en sjal har pa vintern men tydligen alldeles for popular pa sommaren. Igar hyrde vi en bil med Chris, en australiensisk snickare som vi reser med for tillfallet. Vi traffade honom i Esquel och han gillar att aka skidor, sa vi akte ihop de bra dagarna i La Hoya. En trevlig kis. Vi sag oss omkring lite turistigt, lite fina vattenfall, ett berg som sag ut som ett indianhuvud, en sjo och en riktigt skitig smastad. Pa det hela taget trevligt. I El Bolsón finns ocksa en liten skidort, som ju var lite av anledningen vi kom hit. Vi tankte prova den imorgon, men nar vi fragade i pa turistinformationen var bara barnbacken oppen pa vardagar (!). Man maste alltsa komma pa helgen om man vill aka hogre. Dessutom ligger snogransen runt 1000 m och staden pa 200, sa vi har val inte sa stora forhoppningar. Alltsa fortsatter vi imorgon.

Nasta resmal ar San Martin de los andes. En rikemansstad med en skidort som heter Chapelco. Inatt och imorgon sager vadret sno, runt 25 cm, i Chapelco. Dessutom ar hogsasongen over nu sa vi kan ha tur... Ok, tills nasta gang.

Pow-pow

Overskriften sager val egentligen allt ni behover veta; det har snoat! Igar nar vi hade tajmat in en vilodag efter den langa turen till vulkanen sa regnade det lampligt nog nere i byn och liftsystemet var stangt pga sno och hard vind. Regnet fortsatte osa ner hela natten och vi var sa uppspelta att vi hade svart att sova.

Imorse var vi pa plats sa tidigt som mojligt (dvs efter forsenad buss som sedan gick sonder nar den forsokte kora om en lastbil i sista kurvan upp pa berget). Liftarna oppnade en efter en och vi holl oss i framkant och fick lagga snygga spar over hela berget. Vi avslutade dagen med ett par riktigt fina ak med cirka 600 fallhojdsmeter. La Hoya ar ett riktigt bra stalle att kora varv nar det finns gott om sno. Imorgon fortsatter vi kampen om den osparade snon tillsammans med vara kompanjoner Chris fran Australien och en spansk kille som vi larde kanna i Los Penitentes. Vi har inga latta motstandare; landslag fran USA, Kanada och Frankrike ar har och harjar med oss och forsoker sno at sig var sno nar de pausar fran sin portkorning. Givetvis far de folja vara spar mesta tiden. Vi later dom aka forst sa vantar vi pa dom nere. Fast vi vantar ju inte saklart.

Det finns mycket kvar att gora imorgon, sa det ar snart dags att ga till sangs har. Vi har just laddat vara batterier med mate, en toppendryck liknande té som vi fattat tycke for. Drickes med sugror ur en speciell kopp. Dags att kopa termos sa vi kan dricka det pa berget. Uppiggande och latt laxerande. Kan det bli battre?

Nahuel Pan

Nu har vi fatt smaka ytterligare pa det goda i Argentina. Igar hade vi en heldag pa berget med Dario, agaren av vart hostel, som lampligt nog aven visade sig vara bergsguide. Kvallen fore den langa turen laddade vi med energi enligt argentinska manéer; asado. Som namnts i nagot tidigare inlagg innebar asado:
1. Ta kott sa det racker. Rakna med ungefar 1 kg per person.
2. Ta rodvin sa det racker. Lika manga flaskor som beraknas vid en vanlig svensk middag, se dock till att det ar 1,5 liters flaskor.
3. Potatis sa det racker. Det racker med ungefar 1 st per person.
4. Sallad sa det racker. Det vill saga ett blad for garnering.
5. Borja ata runt 23.00, festen slutar inte fore 05.00.

Vi lyckades dock bryta mot den sista punkten och kom nog i sang runt ett. Vi hade vissa problem att stanga av radion innan vi kunda ga och lagga oss. Vi hittade varken stromavbrytare eller nan knapp pa radion som fungerade. Det fanns inte heller nagon sladd att dra ur. Naturligtvis stangde man av den i huset intill.

Igar morse var vi uppe tidigt och tillsammans med Dario tog vi bilen sa langt det var mojligt. Darifran fick vi borja ga i skor med skidor och pjaxor pa ryggen, vilket ar alldeles for tungt. Nar vi nadde snogransen fortsatte vi med skidorna pa fotterna. Planen var ursprungligen att bestiga och skida (som forsta utlanningar enligt var guide, fast da saltade han nog lite) en vulkan vid namn Nahuel Pan, men vi hade otur och det visade sig att for lite sno for att vi skulle kunna huda hela vagen upp och vi blev darfor ordentligt sinkade. Klockan tre, sex timmar efter paborjad hike, bestamde vi oss for att noja oss for att hinna ner till bilen innan det blev alldeles for morkt. Da hade vi cirka en timme kvar till toppen. Trots att vi inte hann hela vagen upp fick vi anda ett fint ak ner. Det var mojligen lite flackt, men snon var kanonfin! Vi fortsatte sa langt det fanns sno och sen var det bara att ta utrustningen pa ryggen, skorna pa fotterna och knata resten av vagen. Sista biten fick vi ga med pannlampor. Inte helt enkelt att hitta bilen i morkret! Glada, men trotta och hungriga, tog vi en varm dusch nar vi kom tillbaks och sedan bestallde vi empanadas (piroger) for hemleverans. Vi gillar Argentina!

La Hoya

Har kommer ett kort inlagg fran Esquel i Patagonien. Har befinner vi oss sedan tva dagar tilbaka, vilket med andra ord innebar att vi har tillbringat de tva senaste dagarna i skidorten La Hoya. Underlaget har varierat mellan stenhart, skare och stenhart med en centimeter inblast mjuk sno. Darfor har vi passat pa att tura en hel del. Vi har gatt cirka tre timmar bade igar och idag. Nagra kanonak har vi val inte fatt, men det har varit tillrackligt bra for att halla oss nojda.

Imorgon verkar det bli samre vader sa vi planerar en hike till fots nerifran byn for att spara lite pa benen och liftkortspengarna. Sno ar utlovad till mandag och det aterstar att se om vi har tillrackligt med talamod for att vanta har tills dess. Fortsattning foljer!