42 195 m senare

Legenden berättar om den grekiske soldaten Feidippides som, efter att grekerna vunnit ett slag mot antagonisterna från persien, fick i uppdrag att springa från staden Marathon till Athen för att förkunna detta glädjens bud (om man var grek). Uppdraget var mycket viktigt, om han inte hann fram till Athen innan persernas flotta skulle athenarna öppna stadens portar och släppa in den. När Feidippides kom fram yttrade han ett enda ord innan han föll död ner inför stadsrådet: "seger". Så Athenarna sket i att öppna portarna för den främmande krigshären och hotet från perserna var avväjt för denna gång.

En fin historia som många synat i sömmarna så det struntar jag i. Go Feidippides!

Iallafall, det är ju inte 42 195 m mellan slagfältet utanför Marathon och Athens rådshus (eller vart de nu höll till). IOK(!) har uppskattat(!) sträckan till 35,4 km. Lustigt vilken information som finns på wikipedia. Internationella Olympiska Kommitén är väl inte direkt kända för sina lantmäteritjänster och här har de dessutom uppskattat sträckan. Bra Jobbat monsieur Rogge!

Nåväl, sträckan 42 195 meter kommer från OS 1908 i London då man sprang sträckan 26 miles 385 yards (42 195 meter). Loppet gick från kungliga sommarslottet Windsor Castle till White City Stadium, en sträcka på 26 miles, men det lades till 385 yards för att få mållinjen rakt framför kungliga logen, där Edvard VII satt och gottade sig. 1924 bestämdes att distansen vid OS skulle vara 42 195 m och det var alltså den sträcka vi sprang i lördagens Stockholm Maraton.

Och det var kul minsann. En folkfest som det brukar heta i diverse reklamblad eller valfri dags- vecko- eller månadstidning. Jag har ingen aning om hur många det var som kollade, men många var det sanna mina ord. Bra gick det också. Jag sprang in på tiden 3 h 26 min 25 sek. Jag hade satt mitt mål till 3.30, fast jag ville ha lite marginal till det om jag skulle bli trött på slutet. Nog blev man trött på slutet alltid, sista milen var riktigt tung och varje steg var ett steg närmare kramp i alla muskler som finns under naveln. Detta klarade jag mig ifrån och min sämsta kilometertid var så bra som 5.20. Inte illa efter 3,5 mils löpning. Utslaget över hela loppet hade jag en tid på 4.53 min per km. Jag är nöjd. Och är jag nöjd så är jag nöjd. Notera här den utmärkta tekniken, även efter 42 km.

Maja gjorde även hon ett storartat lopp och vid 3 mil så hade hon varit ute i 3.03 h, vilket nästan skulle räckt till hennes högt uppsatta mål att ta sig runt på 4 h. Den sista milen var som sagt väldigt jobbig och Maja lyckades inte helt undvika den fruktade "väggen". Som sämst hade hon en tid runt 8 min/km. Det är nästan, men inte riktigt, promenadtakt. Ändå tycker jag att det är grymt starkt att ta sig runt med tanke på att temperaturen vid start låg på 25 grader i skuggan och mesta delen av loppet gick i brännande sol. Maja spurtade in på tiden 4 h 36 min 54 sek, job well done.

På söndagen brände det lite lätt i benen och fortfarande har man inget klipp i steget direkt när man går mellan solstolen och matbordet. Trots detta har vi redan börjat planera inför nästa lopp, kanske blir det en fjällmaraton i vålådalen? Eller lidingöloppet? Eller nånting helt annat. Klart är iallafall att ett fullföljt maraton ger mersmak. Vi tror och hoppas att vi kan bli ännu bättre och det är bara att ge sig ut i spåret och springa loss! Det är ju trots allt rättså kul.

Notera de bifogade idolbilderna. Bara att skriva ut, klippa ut och sätta upp.