Glada dagar

Tjenare. Nu är det bra tider, strålande tider i Västerbotten. Solen skiner och min senaste tenta (idag) har gått (med reservation för ändringar) bra. Tillämpad analys kallas kursen, matematik säger gemene man. Han hälsar förresten. Matte är ju inte en av mina starkaste sidor men arbetsinsatsen har varit god som på föregående kurser vid Umeå universitet vilket troligen kommer fälla avgörandet till min fördel.

I helgen var vi som tidigare nämnt i Borgafjäll för topptur. Med topptur menas skidor upp, skidor ner. Målet är att hitta kul utförsåkning och trivas i grupp. Båda uppfylldes. Vi var ett glatt gäng på 9 personer som gav oss iväg i fredags eftermiddag runt fem. Bilresan var på ca 35 mil och den avverkades i raskt tempo. Vi kom fram innan nio och gick några hundra meter från parkeringen för att sätta upp tälten under norrskenet. Det var så att säga norrskenspremiär för oss båda, vilket redan där gav oss valuta för pengarna. Ett färgsprakande skådespel skulle jag kalla det om det här var nån slags veckotidning eller en annons för valfritt företag i norrland. Så är inte fallet och låt oss därför nöja oss med att säga att det var snyggt. Lite partiklar som föll ner i atmosfären skulle man väl kunna kalla det. Grönt är ett annat ord.

Klockan nio dagen efter kom en snövessla (typ en pistmaskin storlek mindre) och gav oss skjuts upp till runt 930 höjdmeter, där det låg en stuga mycket lägligt placerad i en dal mellan tre toppar på runt 1400 meter. Lite fusk kan tyckas att få tolka (som det heter) upp, men vi var ju inte där för själva bestigningen utan snarare för utförsåkningen. På bilden skymmer vi snövesslan men ni ser ett av de tre bergen rakt föröver. När vi kom upp var det träning med tranciever. En sådan mackapär används för att hitta begravda i en lavin. Alla i gruppen hade en sådan, en spade och en sond för att kunna hitta och gräva upp en person som hamnat under en lavin. Det är viktigt att träna med dessa så man är säker på att hitta personen snabbt eftersom chansen att överleva minskar nästan exponentiellt med tiden man ligger begravd. Jag känner ingen som nånsin behövt använda sina kunskaper i rött läge och jag hoppas att det förblir så.

Efter den nödvändiga träningen åkte stighudarna på och själva turandet tog sin början. Vi tog toppen som låg längst från stugan först, (bakom toppen på bilden ovan) för att få läsida åt nordost, vilket vi tänkte betydde att det blåst dit snö som kunde vara kall och fin. Lite under toppen stannade vi och lunchade. Precis när vi kom upp på toppen kom det en helikopter nedifrån dalen och landade, de skulle åka på samma ställe som oss! Lite för lång lunch... Men snabba ryck av med hudar och på med grejer så hann vi före dom nedför branten. Succé. Ett helt ok åk men det skulle visa sig vara det i min mening sämsta. Efter nedfarten började vi klättringen mot nästa topp, varifrån vi skulle ta oss ner mot stugan i en västersluttning. Detta innebar att snön på den hunnit mjukas upp av eftermiddagssolen. Detta var också den högsta topp vi besteg, runt 1470 m tror jag. Detta var ett mycket fint åk och det bästa med det var givetvis att det slutade vid stugdörren. Det var dock i denna brant som jag fick smaka på snön efter en längre luftfärd. Inte avsikligt ska tilläggas. Även Maja gjorde sig närmare bekant med underlaget. Men men, bara stoltheten som fick sig en törn, det kan vi ta. Vi hann med en kortare tur till, mest för att alla var i gasen och benen kändes hyfsat fräscha, så vi gick en liten bit och ristade våra signaturer i snön på en annan liten sluttning. Bra skiddag, ca 1000 höjdmeter avklarade. Vi satte upp tälten nära stugan, och gick in för att laga middag i stugans kaminvärme. Som efterrätt bjöds det på chokladmousse (gjord på pulvermjölk, pulvermousse och vatten) med whisky (ej frystorkad). Smaskens!

Dagen efter försov vi oss lite, klev upp 08.20 och sätte igång med frukosten. Som föregående dagar var det solsken med lite fjädermoln från och till. Fint väder som sagt. Vi packade alla grejer och lät dom vara kvar i stugan och begav oss österut mot nästa topp. Den sprang vi upp på som vi aldrig gjort annat. Jag tror att alla var lite sega i benen i början, för alla kämpade på under tystnad, men närmre toppen var det idel glada miner. Minerna blev bara gladare under tiden för nedfarten, ett långt och lekfullt åk med jämn, god lutning. Som en röd pist ungefär. Längre ner blev snön lite slaskigare och vi stannade för lunch på en läsida. Riktigt varmt och skönt. Efter lunchen skulle vi tillbaka samma väg som vi åkt ner och det var nu som lutningen kändes riktigt behaglig. Vi trivdes som aldrig förr, gick och småpratade om ditten och datten i det fina vädret, och passade såklart på att pussas lite. Det gick riktigt snabbt uppåt och snart var vi tillbaka på toppen igen. Det var nu dags för resans näst sista åk. Blöt och mjuk snö, brantare än föregående och möjlighet att stå på hela vägen ner gjorde även detta till ett riktigt toppenåk. Aight! Nu var det dags att ta sig den korta biten tillbaka till stugan och hämta grejerna för att med 20 kg på ryggen ta sig ner till parkeringen igen. Det var nog det mest fysiskt krävande på hela helgen, men humöret var på topp vilket ju gjorde det hela lätt som en plätt. Vid resan tillbaka stannade vi för en pizza i Dorothea och vi var tillbaka i Umeå runt 22. På det hela taget: En toppenhelg med bra ledare och kul folk. Bra att kameran hann komma i tid (DHL kommer inte nyttjas igen). Nu kommer dokumentationen öka. Gott folk, det går uppåt. Jag återkommer, nu börjar snart mina fingertoppar blöda. Fortsätt kommentera!
/Henrik